Jag känner små, lätta rörelser inuti mig och jag vet att det är du, underbara lilla människa som rör dig därinne. Jag blir flickaktigt, fnittrig varje gång jag känner dig. Du är så efterlängtad och samtidigt skräms jag vid tanken av att jag ska få dig. Tänk om jag inte kan vara den mamma du förtjänar att ha. Jag är ständigt orolig, en känlsa som jag varit bekant med innan, men inte känt så starkt som nu. Allt i min värld kretsar runt din far, min stora kärlek, och dig just nu. Allt annat som innan var viktigt, dansar runt mig i periferin. Jag ser på din far och känner hur jag älskar honom och sedan tänker jag på dig, där du rör i min växande mage och känner att du är det mest värdefulla jag kommer att ha i mitt liv. Du kommer att vara att den som jag kommer att älska mest här i livet.

Det kommer din far också att göra. Han kallar dig Signe och jag ser en liten flicka med mörka lockar och blå, levande ögon framför mig då. Jag ser en liten, körsbärsröd mun med en perfekt amorbåge på överläppen, i ett ljust ansikte. Du kommer att få det väckraste av oss båda och du lilla okända, person X, har redan en identitet genom oss. Du har ett namn och du präglas av oss och vår gemensamma kärlek.

Ja, du förstår att du är efterlängtad. Jag kommer att skriva om dig här. Om dig och om oss och hur vårt liv förändras. Där finns fantastiska upplevelser och stora rädslor, men framför allt en längtan som är svår att beskrivas med ord. Jag ska göra mitt bästa att uttrycka det jag förmår här.

Han kallar dig Signe. Vår vackra Signe!